En forskares h-index är n om vederbörande har skrivit minst n verk som vardera har citerats minst n gånger.

h-indexet lanserades 2005 av fysikern JE Hirsch som ett enkelt mått på en forskares samlade vetenskapliga "impact". Dess viktigaste fördelar:

• enkelt - man kan själv lätt räkna ut det
• robust - inte särskilt känsligt för "slumpvariationer", felräkningar etc.
• tar hänsyn både till kvantitet (antal verk) och kvalitet (antal citeringar)

Indexet är starkt ämnesberoende. Det kan inte användas för att jämföra forskare inom olika områden. Bäst fungerar det inom medicin, biovetenskap, fysik och kemi.

• Indexet mäter en hel karriär, inte aktuella prestationer.
• Det tar ingen hänsyn till karriärens längd.
• Det premierar en jämn produktion av bra resultat men ger inget "extra" för mycket högt citerade verk.

Ett stort antal varianter av indexet har föreslagits för att avhjälpa dessa brister. Alla har samma hake - man förlorar i enkelhet.

Värdet på h-indexet beror på vilken databas det beräknas i.
Web of Science från Thomson-ISI och Scopus har båda inbyggda funktioner för beräkning av indexet. Med hjälp av gratisprogrammet Publish or Perish kan man också beräkna sitt h-index i Google Scholar.

Google Scholar ger normalt högre h-index för ämnen med dålig täckning i ISI Web of Science (ekonomi, data, många teknikområden).